Flertalet som känner mig vet att jag alltid, och då menar jag ALLTID har varit en godisgris.



Filmer från när jag är ca 3 år visar hur min syster ger vår gammelfarmor en kram.

Av mig blir det däremot ingen kram i början. Jag irrar runt och grymtar:

- Jag vill ha kola!

Japp. Det är vad jag nämner ett par gånger. Kramen kommer senare när vi båda har fått klubbor och varm choklad.

Vid vår sommarstuga ett par år senare finner systern min en vän, vars föräldrar bjuder dem på godis.

Oj, snacka om att jag var ett åskmoln. Storgråtandes och gormandes tjatar jag om att jag minsann också vill ha godis.

Tyvärr får jag inget, så hämnas genom att kasta stenar på syrran och hennes kompis när de gungar.

Tur att pappa har förevigat massor med minnen att komma ihåg med hjälp av den gamla videokameran.

Tur är också att Karamellkungen har tagit över i typ ALLA butiker. Varför?

Jo, för det har fått mig att äta mindre. Mycket mindre.

Gjorde precis Karamellkungens profiltest. Jag är en segofys.

Beskrivningen är faktiskt rätt överrensstämmande.

Segofyser är utpräglat envisa och ibland på gränsen till överdrivet noggranna. De har starka åsikter om det mesta och tvekar inte att säga dem högt. Ibland kan sega typer uppfattas som egoistiska, men de är i själva verket mycket omtänksamma och demokratiska. Segofyser brinner för det fria valet - sitt eget lika mycket som andras. De är därför mycket tydliga med vad de vill ha, men minst lika måna om att andra också får sitt. Av någon anledning är det ganska många småsyskon som är Segofyser.