Debatten angående aktiv dödshjälp har åter blossat upp i Sverige. Jag har alltid känt likadant inför detta:

- Om jag skulle bevittna någon i min närhets lidande, då skulle jag själv lida minst lika mycket. Om denna människa har en högsta önskan, vilken är att slippa lidandet - då anser jag att personen har rätt till det.

Lev  ditt liv till fullo, säger man ibland. Om man nu inte klarar av det längre så är det ett personligt val.

Aktiv livshjälp kanske känns mer rimligt för vissa. Men, nu menar jag inte att var och en som känner en dödsönskan ska ha rätt till att med lagen i ryggen och med medicinsk hjälp lämna jordelivet. Det finns ju självklart dem som har dessa tankar tillfälligt och successivt pendlande av olika skäl. Det finns sedan exempel som samtidigt är skrämmande. Aktiv dödshjälp existerar däremot redan, men i det fördolda. Om en person själv väljer ett livsavslutande, så måste andra kunna få rätten att ge denna människa frid utan att bli dömda. Döden är för oss alla oundviklig, så ingen idé att dra ut på ett plågsamt liv där man ändå inte lever.

Jag syftar på om det verkligen inte finns något ljus i den tunnel som ändå snart uppenbarar sig. Rädslan för missbruk finns såklart hos många, även hos mig. Men, utan att gå in på detaljnivå så är detta mina generella tankar. Det visar sig samtidigt att det sällan används i de länder där det är officiellt tillåtet, så kanske man tänker till en extra gång om det skulle bli enklare.

Att respektera livet, innefattar också döden. Så vem har rätt att besluta hur en annan människa ska leva?

Så känner jag idag. Om jag däremot råkar ut för att någon som står mig nära tar beslutet - så är det svårt att veta hur man påverkas. Man vill förmodligen inte förlora någon, men ändå inte låta denna någon plågas ihjäl den sista levnadstiden.

Någon som varit med om det?